Vår vid Igelbäcken

Efter morgonyogan blev det en hel dag inne med dator och papper igår - och plugg. När jag äntligen kom ut strejkade vänster fot och jag kom bara ett par hundra meter, ner till en liten bro över Igelbäcken. (fortfarande Järvafältet) Där stod jag och betraktade vattnets virvlar och en stor al. Helgens yogakurs hade det goda med sig att jag hade en annan takt än jag brukade - foten spelade väl in också - men jag stannade bara till och njöt av att få vara en stund i nuet där jag kunde känna både trädets och vattnets närvaro. Tydligen blev jag genom min orörlighet också omärkbar, för en promenerande man i joggingkläder började dra i sina kläder och vända sig mot trädet. Jag anade att jag inte ville se resten så jag hejade på honom. Han såg överraskad ut, hälsade och skyndade vidare. I samband med det började jag räkna besökare på fältet, inom mitt synfält. När jag räknat till 20 människor på fem minuter slutate jag. Visst, somliga hade hund i sällskap, men långt ifrån alla. Tre ungdomar kom ifrån Hjulstahållet, så de kanske nyttjade fältets sammanbindande stigar? Det där snacket med "bara hundägare" förstår jag inte heller. Är det inte ett känt faktum att många människor skaffar hund just för att komma ut i naturen? Hund är både bra kompis och god anledning att komma ut. Då behövs ju lite obebyggda marker att gå i också, annars faller ju den idén, för dem.

Apropå NUET så läste jag i morgontidningen om en ny new age guru som talade om vitsen av att vara i nuet. Bland mycket annat nu-orienterat menade han att vårt fokus på det intellektuella gjorde oss mindre lyckliga, mindre närvarande. Det är väl kanske inte hugget i sten, för ibland kan jag bli väldigt lycklig av också det intellektuella arbetet - men det behöver sin motvikt och balans i att man ger sig tid att känna hela kroppen, ta in omgivningen och bara vara. (Och oj vad jag har glömt att göra det sen jag började plugga igen!) Inte är det särskilt nytt heller, både buddhister och yogis har jobbat total närvaro i årtusenden...