Gotlands kommun och grupptänkande

Jag vill ge en riktigt röd ros till alla er som trummar för Ojnare skog, och till er som utan trumma i föreningen Rädda Ojnare tar av er privata tid för att kämpa mot dem som agerar ovist på sin betalda tid. Speciellt är rosen till mina vänner Sofia och Lisa som lurade mig ner till Vamlingbo för att just trumma och sjunga vid entrén till kommunfullmäktiges möte. Vår sång kändes bra: STOPPA BROTTEN, STOPPA BROTTEN - UTAN VATTEN INGET GOTT LAND. UTAN VATTEN INGEN MAGISK Ö! (apropå 5 miljonerslönen till det konsultföretag som kom på "Magiska Gotland") Det var nyttigt att åka dit även om fullmäktiges ledamöter troligen mest ansåg oss vara ett exotiskt protestinslag utan större vikt.

Jag sätter mitt hopp till miljödomstolen, men kan inte förlåta Tekniska nämnden! Nej, tvärtom - jag ger inte bara ris utan ett helt kalhygge till er som är villiga att riskera norra Gotlands framtid och många arbetstillfällen för några jobb inom en föråldrad och ohållbar industri.

Man kan ju tro att om det är en grupp människor som ska fatta besluten så borde det finnas utrymme för mångfald och korsbefruktning, typ tillsammans blir vi visare. Icke! Vad som istället uppstår i slutna grupper (läs partigrupper, kommunstyrelse osv)är inte sällan en känsla av osårbarhet och exklusivitet. Vi som är med, och kan och vet - och dom - som inte är insatta och därmed inte förstår bättre...

Dessutom håller sig grupper av det ovan nämnda slaget (troligen omedvetet med en slags "dörrvakter" som effektivt ser till att aktuell information som strider mot de önskade besluten inte tas in (i medlemmarnas medvetande) - som till exempel det här att ett gigantiskt nytt kalkbrott i Bunge på Gotland faktiskt enligt all hydrologisk expertis RISKERAR att hota hela norra Gotlands vattenförsörjnin!.

Grupptryck i form av förlöjliganden och regelrätt övertalning är också en del av fenomenet. Lägg därtill till att en grupp som fungerar på det viset också gärna ser det som att ANDRA (dvs oliktänkande) styrs av fördomar. Miljömuppar och bakåtsträvare, ni vet... Vem vill identifiera sig med sådana, vem vill bli betraktad som barnslig, entreprenörfientlig och bakåtsträvande? Vem vågar fastna i ett bonde-tänk om vatten och mark när det finns industri och storstilat entreprenörskap, fina middagar och FRAMGÅNGSTÄNKANDE att identifiera sig med? Ovanstående är mina fria tolkningar från I.L. Janis teorier, hämtade från studier av amerikanska politikerbeslut under Kubakrisen, Vietnamkriget m m. (Janis,I.L. 1982,Groupthink: Psychological studies of policy decisions and fiascos

Tja, nån som undrar varför politikerföraktet är så utbrett?

Självfallet förstår jag att politiker i allmänhet jobbar hårt, gör en hel del nytta och vill väl - men det är svårare att acceptera att de också äventyrar vår framtid och att vi svenskar är så förbannat flata i våra protester. Med vår menar jag då generationer framåt, för barn producerar vi ju. Snälla, ge mig också lite franska takter!

I ett samtal med studiekamrater vid psykologlinjen framkom att fler (än jag) tror att kommande generationer kommer att tvingas leva helt andra liv. Allt ifrån ett cyberliv; dvs du rör dig knappt men är ständigt uppkopplat mot en virtuell värld till nåt i BladeRunner stil. Yepp! Längtar! Eller???? Och så undrar någon hur människor kan vara intresserade av pseudovetenskap.

Nu tänker i vart fall jag fara ut i storskogen och lyssna på Den gamla i Berget och andra med vetenskapliga metoder troligen icke bevisbara existenser. Jag ska njuta av trummans sång och lyssna till Den Gamlas röst inom mig. Jag ska se bilder i eld och vatten, höra fåglar och skogens ljud bekräfta min längtan till det mystika, råa, till av teknik och kvantitativ vetenskap ointresserade skogsväsen som vet om att de finns ändå.

mer om Ojnare skog

Jo, Svenska Naturskyddsföreningen skriver också om Ojnare. Här kan man se hur stort brottet är tänkt att bli - och alternativet är att det blir nationalpark! Är det inte lite absurt att göra ett gigantiskt hål i ett område som har ett så högt riksvärde att det är föreslaget till nationalpark?

http://www.gotland.snf.se/bunge.htm

Man kraxar och kvävs! Gör nationalpark nu! och skicka ut Nordkalk från ön innan det är för sent.

Ojnare skog

bilder av Caroline Leifsdotter, tagna vid ett annat tillfälle

Helgen spenderade vi, dvs jag, min älskade och några goda vänner, på kära Gotland. Hem för mig i olika perioder av mitt liv. Nu hade vi eldceremoni vid stranden den första maj - egentligen förflöt fyra dagar i ceremoniell rymd, med total närvaro i här och nu och frid. Mitt i denna frid besökte vi Ojnare skog i Bunge. Det är en fantastisk hedmark, rik på gamla tallar och orkideer, som nu hotas av Nordkalk som vill förvandla platsen till ett gigantiskt grustag. Kalken ska malas till pulver... När man ser uppbrutna bitar i skogen så ser man på många generationer Liv från den tid när Gotland låg vid ekvatorn. För 400 miljoner år sedan. Hedmarken har ett tunt jordlager som nästan bara tall och en klarar att stå på, men nu har många fallit runt provbrotten. Stormen Per sänkte en tall mitt framför nosen på oss som då trummade vid provbrotten. De träd som har fallit har gjort det nära brotten. Kan det vara så att vinden får tillräcklig fart där skogen har fällts? Det är känslig skog, mystisk och ovanlig - endast i Kanada finns något liknande. För vart beslut som fattas i strid med Livets lagar så kommer vi allt närmare den dag där den sista fisken är utfiskad, det sista trädet fällt, den sista floden förgiftad - och det är då vi kommer att se att det inte går att äta pengar. Kan vi inte fatta det innan??
Krå! Gynna Föreningen Rädda Ojnareskog!

Vår vid Igelbäcken

Efter morgonyogan blev det en hel dag inne med dator och papper igår - och plugg. När jag äntligen kom ut strejkade vänster fot och jag kom bara ett par hundra meter, ner till en liten bro över Igelbäcken. (fortfarande Järvafältet) Där stod jag och betraktade vattnets virvlar och en stor al. Helgens yogakurs hade det goda med sig att jag hade en annan takt än jag brukade - foten spelade väl in också - men jag stannade bara till och njöt av att få vara en stund i nuet där jag kunde känna både trädets och vattnets närvaro. Tydligen blev jag genom min orörlighet också omärkbar, för en promenerande man i joggingkläder började dra i sina kläder och vända sig mot trädet. Jag anade att jag inte ville se resten så jag hejade på honom. Han såg överraskad ut, hälsade och skyndade vidare. I samband med det började jag räkna besökare på fältet, inom mitt synfält. När jag räknat till 20 människor på fem minuter slutate jag. Visst, somliga hade hund i sällskap, men långt ifrån alla. Tre ungdomar kom ifrån Hjulstahållet, så de kanske nyttjade fältets sammanbindande stigar? Det där snacket med "bara hundägare" förstår jag inte heller. Är det inte ett känt faktum att många människor skaffar hund just för att komma ut i naturen? Hund är både bra kompis och god anledning att komma ut. Då behövs ju lite obebyggda marker att gå i också, annars faller ju den idén, för dem.

Apropå NUET så läste jag i morgontidningen om en ny new age guru som talade om vitsen av att vara i nuet. Bland mycket annat nu-orienterat menade han att vårt fokus på det intellektuella gjorde oss mindre lyckliga, mindre närvarande. Det är väl kanske inte hugget i sten, för ibland kan jag bli väldigt lycklig av också det intellektuella arbetet - men det behöver sin motvikt och balans i att man ger sig tid att känna hela kroppen, ta in omgivningen och bara vara. (Och oj vad jag har glömt att göra det sen jag började plugga igen!) Inte är det särskilt nytt heller, både buddhister och yogis har jobbat total närvaro i årtusenden...

Betongarslen och gröna kilar

Nu dräglar exploatörerna över Stockholms gröna kilar igen. Stort uppslag i Svd 13 april, se www.svd.se/kultur. Det senaste slagordet är SEGREGERING. De gröna kilarna segregerar - inte kultur och ohejdade vanor. jo, jo. Det krävdes nog en del brainstorming bland stads- och landskapsarkitekter och byggherrar för att komma på det. Jag kan inte uttala mig om alla grönområden i alla förorter, men Järvafältet, som enligt artikeln ansågs outnyttjat ser i mina ögon väldigt välbesökt ut. Och jag har utsikt från fönstret... Inte verkar fältet segregera heller. I en kommentar till en blogg om stadens gröna döda ytor skrev jag:

Segregering skapas inte av grönområden utan vid kaffeborden i “vi och dom-relaterade diskussioner” om i princip allt som hör mänsklig vardag till. Det sker hemma likaväl som ute, på arbetsplatser, utbildningar etc. Stadens grönområden är viktiga, inte bara som lungor, inte bara för människor utan för andra varelser: stadens djur- och fågelliv till exempel.

Man skulle lika gärna kunna säga att Järvafältet binder samman förorterna Rinkeby, Kista, Husby, Akalla och Hjulsta som att fältet separerar. Det finns gott om gångvägar och stigar i området och de som går emellan dessa förorter - eller bara ikring för rekreation - är av alla åldrar och alla nationaliteter. Här finns damer i burka som går från Husby till Rinkeby för att handla eller träffa vänner, här finns hundägare av olika ursprung som accompanjeras av sina fyrfotingar i olika storlekar; här finns joggare, pensionärer, ungar i alla åldrar, tjejer med häst och vagn. Till och med ungdomar som promenerar getter! Ställen som Akalla 4Hgård försöker motverka segregation, men Akalla 4Hgård lever under ständigt ekonomiskt hot. Då räcker inte integrationstankar för stöd, konstigt nog. Om vi istället tittar på ett urbant fenomen, Kista galleria, så finns även där folk av flera nationaliteter, men umgås de mer än vad gör i det gröna? Att skylla segregationen på Stockholms gröna kilar luktar lobbyism för att få exploatera.


Det finns inte så mycket pengar att tjäna på grönområden som får förbli gröna. (Läs gärna en gammal klassiker, Aldous Huxley: Du sköna nya värld) Folk som går i skogen eller joggar på fältet gör inte av med mycket pengar just då - även om de kan vara kreativa på annat sätt. Här en bild från ett tidigare år med snö:


Vem som än har gjort denna filur - Det är den sötaste snögubbe jag någonsin har sett, men det finns ju andra snögubbar...

http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=699 har en recension av Du sköna nya värld